Går IT inom sjukvården på autopilot sen 90-talet?

Förra veckan så höll jag en presentation på Vitalis med titeln ”Nya IT trender raserar gamla affärsmodeller - är vi på autopilot från -90 talet?” Sjukvården har under många år arbetat strategiskt med att förändra modellen för hur applikationer skall levereras - från en arkitektur med ett ganska tunt infrastrukturberoende till en arkitektur med betydligt mer funktionalitet i infrastrukturen.  Det är en positiv utveckling i grunden men det har samtidigt påverkat ekosystemet mellan leverantörer och beställare på ett sätt som man inte alltid är medveten om och inte heller alltid utnyttjar på ett bra sätt. Teknik ifrån 2010 med affärsmodeller ifrån 2000 skapar friktion.

Modell A: År 2000 – En grund infrastruktur gör att leverantörer bygger in egen infrastruktur:

Modell B: År 2010 – En alltmer avancerad infrastruktur ställer stora krav på att den också är globalt ”attraktiv”:

Jag skall inte fördjupa mig i alla delar runt ekosystemet här, men två intressanta effekter kan man reflektera över.

1. Innovationer i en arkitektur enligt modell A blir förbehållna leverantörer av enskilda system medan innovationer i modell B blir allt enklare att skapa själv eller av partners (p.g.a. mindre beroenden)

2. Infrastruktur enligt modell B som är för unik, landberoende eller regionberoende gör det svårare för leverantörer att få global spridning på sina lösningar och motverkar snarare än stimulerar innovationer på plattformen. Sverige blir rimligen ointressant för globala leverantörer eller svenska leverantörer med internationella ambitioner om man är för unik.

Det finns en enkel grundregel kring infrastruktursatsningar man bör reflektera över vid varje beslut:

”- Kan du inte köpa färdig infrastruktur så är det antagligen inte infrastruktur”